02.04.2010

Oj, vilken natt. Antalet sömntimmar blev inte speciellt många, i alla fall inte i följd. Vandrarhemmet låg ovanför en reggaebar. En bar som uppenbarligen blev en karaokebar sent på kvällen, eller så hade dom en väldigt dålig trubadur. I sann asiat-anda var naturligtvis volymen och framför allt basen på högsta möjliga nivå. Eftersom det enda fönstret i rummet dessutom låg ut mot korridoren och glaset var i form av lameller var det inte speciellt ljudisolerat. Dvs man hörde allt utifrån korridoren och hänsyn är inget vi har blivit bortskämda med på den här kontinenten. Vaknade bl.a. runt halv femtiden av en kvinna som stod och skrek något ohörbart utanför en av dörrarna. Till slut fick jag nog och slängde upp dörren och uppenbarligen förstod hon att hennes beteende inte var helt acceptabelt för hon bad om ursäkt innan jag ens hunnit säga något. Hon fortsatte dock sitt skrikande tills Jonas slog i väggen. Sen blev det faktiskt förvånansvärt tyst ett tag, dock inte det lättaste att somna om.

Således letade vi nytt boende det första vi gjorde imorse. Vi gick först tillbaka till det stället vi hade frågat på igår, men det var fullt även idag. Frågade på ytterligare ett, men fick till svar att de visste först klockan 12 om de hade några lediga rum eller inte. Vi vågade dock inte chansa utan gick vidare. På nästa ställe hade de ett rum ledigt som såg ok ut, överlag fick vi en bättre känsla, det var renare och lite fräschare. Vi hade varken lust eller ork att chansa så vi bokade det för en natt. Gick sedan och hämtade väskorna från råtthålet och gjorde oss hemmastadda i vårt lite större och framför allt svalare rum. Vi lyxade nämligen till det med AC eftersom det bara kostade 5 ringgit extra. Att vi även har trådlöst internet gör inte saken sämre.

En snabb undersökning på just detta fascinerande medium gjorde att vi valde att söka oss till ett stort köpcentrum. Där skulle det nämligen finnas en crocs-butik, egentligen det enda jag, Linda, vill ha med mig hem. Vi kollade på kartan och styrde kosan mot en tågstation. Att hitta var inte svårt, det som krånglade till det var att komma över alla stora vägar. Och skyltar/vägvisning får Malaysia underkänt i. Till slut hittade vi och kunde klämma oss på ett tåg för en färd på två stationer.

Det var ett stort köpcentrum och det fanns en crocs-butik, men trots detta blev det inte mycket handlade. Mest fönstershopping. Efter ca fem timmar kände vi och framför allt våra fötter klara med det så begav oss till tågstationen. Vi och några hundra andra. Tågen var ca 15 minuter försenade och vi fick snällt stå bredvid när två åkte förbi eftersom vi helt enkelt inte fick plats. Logik och sunt förnuft saknades som vanligt eftersom mittendelen på alla tåg i princip var tomma medan 80% stod och trängdes vid utgångarna så att inte flera fick plats. Väldigt irriterande när man hade väntat i 45 minuter. Till slut kom det ett helt tomt tåg som vi t.o.m. fick sittplatser på. Eftersom det stod rätt många kvar på plattformen blev vi då lite oroliga att vi klivit på ett tåg som skulle gå nån annanstans. Det visade sig gå till centralstationen så vi hoppade av där och bytte till en annan linje som tog oss ganska nära vandrarhemmet.

Åt middag på samma gatustånd som igår och blev så mätta att vi inte orkade annat än gå till rummet och lägga oss och slappa lite.

Lite senare gick vi ut en sväng, men orkade inte med alla gapande indier som vill sälja krafs till otroliga överpriser så vi gick "hem" ganska snart och skypade till nära och kära istället.

/Linda