Dagen kunde ha börjat bättre. Vi vaknade i tid och tog vår packning och puttrade iväg till Lanta Garden Home (med två stora ryggsäckar och en liten) för att lämna moppen och nyckeln och få tillbaka mitt körkort som de haft som ”pant” för moppen. Hon som vi har haft kontakt med angående uthyrningen var inte där, men hennes syster skulle fixa det. Problemet var bara att de inte kunde hitta mitt körkort. De letade lite förstrött och visade upp tre olika körkort och frågade om nåt var mitt. Två av dem var män och den tredje en betydligt äldre blond kvinna. De ringde till vår ”kontakt” och hon var tydligen på andra sidan ön. Till saken hör att vi hade sagt till henne dagen innan vilken tid vi skulle åka. Vi försökte förklara att det var lite bråttom eftersom vi skulle bli upphämtade till båten kl 9, klockan var då 8.40. Inga problem, hann de inte så skulle de själva skjutsa oss. Det skulle dock ha känts lite bättre om de i alla fall försökte leta lite mer, men de satt lugnt och åt frukost och skrattade mest som thailändare gör. Jag fick prata med vår hyresvärd och hon påpekade även att vi var tvungna att betala för el och vatten. Då blev jag riktigt irriterad eftersom hon sa när vi flyttade in att vi bara skulle betala för el, inget annat. Och det där med elen var dessutom nåt hon slängde ur sig i sista minuten, efter att vi hade skrivit under hyresavtalet (som för övrigt var på thailändska). Det krävdes dock inte mycket för att hon skulle ge sig angående vattnet, men det är faktumet att de försökte blåsa oss som irriterar. Till slut visade det sig att vår hyresvärd hade med sig mitt körkort i sin väska i bilen och fick komma med det till oss. Exakt samtidigt kom vår skjuts så det ordnade ju sig som vanligt. Men vi var ganska less utan frukost i magen och lämnade Koh Lanta med lite bitterhet.
Resten av dagen spenderades på en båt, en varm och klibbig sådan. Det gick att sitta ute på däck också, men det fylldes snabbt och skuggplatserna blev snabbast upptagna. Det var lite mänskligare att sitta där nere när en lucka upp till däck var öppen, men den envisades thailändarna att stänga hela tiden. Den var dessutom blytung och i alla fall jag behövde ha hjälp med att ta mig ut. En svensk man fick den i huvudet och det var ett under att inte hela huvudet sprack med tanke på hur det lät. Vad vi kunde se blödde han lite, men det verkade inte vara någon större fara.
Enligt tidtabell skulle resan ta fem timmar, men tack och lov har vi lärt oss och räknade kallt med minst sju. Och mycket riktigt, vi var inte framme förrän efter 6,5 timme. Då kändes det rätt skönt att vi hade bokat en natts boende. En liten hydda en bit från stranden. Helt ok, tyvärr luktar det obehagligt mycket avlopp emellanåt och någon ljudisolering är det inte att tala om. Men det är rätt mysigt så vi bokade ytterligare fyra nätter där.
Ganska direkt efter att vi anlänt träffade vi på Linda och Kristian och tog ett svalkande dopp med dem. Senare gick vi och åt middag. Tack och lov är matpriserna som vi är vana med för allt annat (förutom boende) är det dubbla priser på mot vad vi är van med. Tyvärr var det ingen god mat, faktiskt det sämsta vi har smakat på hittills. Vi tog däremot en efterrätt lite senare som uppvägde det hela. En choklad-bananpannkaka och en vanilj-bananpannkaka hos ”the pancace lady” som tydligen förknippas starkt med Koh Lipe.
Den långa resan och bristen på mat så länge satte dock igång en migränattack hos mig så det var bara att ta ett piller och försöka sova. Inte det lättaste med en bar med dunka-dunkamusik en bit ifrån…
De första intrycken av Koh Lipe var att det var otroligt vackert, potatismjölssand och klarturkost vatten.
/Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar